När Sten Selander mötte fjälldalens arkaiska leende såg han att in i en helt annan tidsdimension är vår mänskliga med dess snabba förändringar. I hans dikt är fjällen uråldriga och oförändrade. Men våra fjäll i Hotagen har inte alltid funnits. För fyrahundra miljoner år sedan låg inte Vinklumpen här och inte heller Penningkeisen, Ansätten eller Sandknölarna. Vad som fanns vet vi inte. Men vi kan fortfarande se spåren av de våldsamheter som skedde för så länge sedan. Det var då våra fjäll blev till. De är mycket äldre än Alperna och Himalaya som bildades för sextio miljoner år sedan.
Jordskorpan var orolig och de väldiga kontinentblocken pressades mot varandra. Det som skulle bli Grönland och Amerika kolliderade med Europa. Stora flak av berggrund sköts upp och veckades in över berggrunden österut. Flaken kallas skollor. Man kan i våra trakter se Offerdalsskollan som stup mot öster vid Skärvången. Ansättenskollan är ett annat minne av kollisionen.
Spetsarna på våra fjäll är inte kvar. Vi måste fara till Lofoten för att se hur det kan ha sett ut hos oss innan isen lagt ett kilometertjockt täcke över alltsammans och slipat och nött bort de taggiga konturerna. Isen la sig under två miljoner år över vår landmassa - av och till. När det blev varmare klimat smälte den undan och fjällhedsfloran kom fram. Mammutar, renar, älgar, myskoxar gick och betade. Det var bistert förstås. När det blev ännu bistrare smälte inte snön på sommarhalvåret; det bildades glaciärer. Isen rådde.
Vi vet att det var ett avbrott i istiderna för ungefär sextiotusen år sedan. I ett grustag vid Pilgrimstad har man hittat skelettdelar av en mammut som haft sina betesmarker där. Vi hoppas alla att Bruno Frimerth i Valsjöbyn ska hitta en Hotagenmammut åt oss när han tar upp grus till våra skogsbilvägar.
När man säger istiden menar man den allra senaste tiden av nedisning i Skandinavien. Den tog slut för ungefär tiotusen år sedan. När isen smälte undan började landytan som legat hårt nedtryckt höja sig. Vi fick stora issjöar av smältande vatten. De låg under en ganska kort period, ungefär fyrahundra år. Men det finns fortfarande minnen av dessa stora iskalla vatten. Många av de stora myrmarkerna uppåt fjällen är torvmossar, igenväxta delar av issjöarna. Sjövattnet rann undan, sjöarna växte igen. Det hade börjat växa redan vid iskanten. Sippor. Vide. Till och med dvärgbjörk. Först senare kom skogen: björk, tall och al.
Nu stod fjällkonturerna där sådana som man ser dem i dag. Det kom människor till Hotagen, jägare. De hade naturligtvis sina namn på fjälltopparna. Men vi vet inte vilka dessa namn var. Kanske kallade de Penningkeisen för Mammuten och Ansätten för Blommornas fjäll. Vad vet vi? Vi som inte ens vet hur deras språk lät. De såg i alla fall samma fjällknölar som vi. Men deras berg var täckta av ljus lövskog där vi ser bara mörka granpälsen.
