Myrslåtter var långt tillbaka i tiden en förutsättning för att man skulle kunna föda djur och människor över vintern. På myrarna under fjället bärgade man starrgräset och förvarade det i smålador. Så långt uppe var det väglöst land men när vintern kom kunde man utnyttja slädföret för att hämta ner sitt hö. Under slåttanna på Norrun ovanför Valsjöbyn övernattade man under bustagrana, en stor gran som fick tjäna som bustad, det vill säga vindskydd. Långt tillbaka i historien har myrslåttern varit livsnödvändig. Pollenanalyser har visat att man under medeltiden reglerade myrarnas vattenstånd för att gynna starrens tillväxt.
Här följer en skildring av en fiskare som går över myren en sen kväll om våren och funderar över det norrländska inlandet som en gång var starrens rike:
”Han såg de frostbrända starrmyrarna skifta i rött och brunt och många toner av gult. Deras doft var så egen och bunden i dessa färger att det var som om myrarna verkligen jäst och ångat i rödbrunt och guldbrunt. På den närmaste stod det störar kvar efter en slåtter långt tillbaka i tiden. Ända häruppe tänkte han. Överallt där de kunde samla in de fattiga stråna. Över hela inlandet norrut. Starrens rike.
Utan starrgräset hade inlandet aldrig blivit bebyggt. Det fanns nästan hundra arter och de hade hetat ripstarr och fingerstarr och nålstarr och mycket annat. Vippstarr. Lappstarr. Nu hette det ingenting. Myrarna hade sjunkit in i glömskan. I floarna blänkte vattnet mot himlen som ingenting såg. Tallarna vred sig. Ännu som döda gjorde de ett silvergrått tecken för storm som nästan aldrig blev läst. Myrarna med sina svarta störar låg nu i tidens skugga. En gång hade störarna varit hässjevirke. De föll sakta sönder liksom ladorna för länge sen fallit sönder, gråskorviga och skiftande i grönt av lavarna som växte över dem. Vattnet sorlade under marken, sipprade genom den och svämmade över den i vårljuset och löste opp allt som människor gjort.
Han undrade hur det kunde vara att bo här. Bo ända ute i kanten av den skugga som låg över landet, över landsbygdens byar och små samhällen. Över det som sakta föll sönder.”
Händelser vid vatten, Kerstin Ekman, 1993
