Det var en medborgerlig plikt att vara med och styra och ställa för kommunens bästa om man hade möjlighet till det. I de små kommunerna arbetade man i äldre tid för mycket låg ersättning. Det säger sig självt att de som nätt och jämnt kunde klara av att försörja familjen inte hade tid med allmänna angelägenheter. De egendomslösa och fattiga hade inte heller någon rösträtt och kunde inte väljas till kommunala förtroendeposter. Men bland de någorlunda besuttna var det också en läggningsfråga. En del människor hade både lust och fallenhet och kanske också en stark pliktkänsla. Deras insatser för det allmänna blev mycket påtagliga.
Pål Nilsson i Walsjö, Hotagen var kommunalnämndens ordförande i tjugofem år. Han var hemmansägare och drev pensionat i Valsjön. När han år 1935 fyllde sextio år kallades han för ”en hedersman och sin sockens allt i allo” i Östersunds-Posten. Han tilldelades också Patriotiska Sällskapets guldmedalj av andra storleken. Han hade suttit i kommunalnämnden sedan 1907 och haft många befattningar:
fjärdingsman
kyrkvärd
skolkassör
godeman vid skiftesförrättningar
kommunalombud vid mantalsskrivningar
Han hade suttit i många nämnder, styrelser och råd:
pensionsnämnden
kyrko-och skolrådet
fattigvårdsstyrelsen
styrelsen för handhavande av statsmedel
nämnden för understöd åt fattiga lappar
livsmedelsnämnden
Pål Nilssons alla uppdrag ger en bild av hur det gamla kommunala styrelsesättet fungerade, vilken organisationsform det krävdes för att samhällslivet skulle fungera i bygden. Man kan se på kartan av uppdrag vad det allmänna kunde sörja för: ordning, skolgång, fattigvård och understöd. Man såg till att folk blev mantalsskrivna och att alla ägoskiften förrättades lagenligt. När det var nödår eller krig skulle kommunen ha vissa reservlager av framförallt mjöl och utsäde att bistå med. Man hade ansvar för att förvalta de statliga bidragspengarna. Vägbyggena var en viktig allmän angelägenhet liksom sjukvården.
Lite längre fram i tiden hade Hans Hansson i Brännan många förtroendeuppdrag, antagligen mer än tjugo stycken trodde han själv. Man kan se på floran av uppdrag, som får Hans Hansas verksamhetslust att blomma, att samhället fram på fyrtiotalet börjar bli mer komplicerat och genomorganiserat. Hans Hansson sitter i
kommunalfullmäktige
skolstyrelsen
taxeringsnämnden
kristidsnämnden
arbetslöshetsnämnden
vanhävdsnämnden
hästuttagningsnämnden
Han var byfogde och åtog sig dessutom många uppdrag privat; han deklarerade åt hela byn och åt folk i andra byar. De fick vänta i köket hos Karin medan Hans fyllde i pappren i kammarn. Fruarnas insats hemma, inte minst med djuren, var ofta det som gjorde det möjligt för män som Pål Nilsson och Hans Hansson att åta sig alla dessa uppdrag. Söndagarna gick för det mesta åt till sammanträden. Hans Hansson cyklade eller åkte spark till Hotagen.
Ol'Nirsa från Valsjö var nämndeman och måste när han blev kallad resa in till Östersund och sitta med vid rättens bord. Flera gånger om året fick han gå hela vägen till Munkflohögen och ta tåget därifrån. Det var ju ett viktigt förtroendeuppdrag. Sådana utförde man även om man inte hade någon särskild ersättning för besväret. Man var delaktig i sitt samhälle och i dess rättssystem. Att vara nämndeman var både hedersamt och en plikt. Då fick det göra detsamma om man fick blåsor på fötterna som Ol'Nirsa fick av den långa vandringen till Munkflohögen.
