Det vattensystem som har sin upprinnelse i de norska fjällen och som går genom Hotagsbygden med sjöarna Rengen, Valsjön och Hotagen har en gång varit ännu mycket större och fyllt med smältande isvatten från den sista stora nedisningen. Istäcket över landet började först minska i tjocklek över fjällkedjan. Smältvatten forsade neråt men dämdes upp av de orörliga ismassorna öster om fjällen. På det sättet bildades de stora issjöarna. Man kan finna spår av deras stränder högt uppe i fjälldalarna och göra sig en föreställning om de väldiga och iskalla vattenmassor som en gång vilade i dessa skålar. Deras botten var morängrus som spolats ner från fjällsidorna. Fjällhedens växter började slå rot vid stränderna: fjällsippa, vide och fjällbjörk. Några skogar fanns ännu inte. I dag har geologerna gett de stora namnlösa sjöarna namn efter våra nutida sjöar:
Hotagsissjöarna
Bakvattenissjön
Ansättenissjön
Skärvångsissjön
Grubbdalsissjön
Det finns olika stadier av dessa oerhörda vattenansamlingar innanför isbarriären österut. Man kan finna namn på våra egna byar när geologerna beskriver dessa stadier:
Gunnarvattenstadiet
Rengenstadiet
Rörvattensstadiet
Häggsjöstadiet
Lill-Skärvångsstadiet
Issjöarnas yta låg förstås högre än de nuvarande sjöarnas. Det s.k. Rengenstadiet hade en höjd över havet med 484-462 meter. Rengen ligger i dag 344,5 meter ö.h. Valsjöstadiet låg 448-434 m.ö.h. Valsjön ligger på en nivå av 331,8 m.ö.h. Tappningarna ut i den nuvarande Indalsälvens fåra skedde i stora genombrott. Om människor hade funnits i landskapet skulle de ha kallat det katastrofer - syndafloder, kataklysmer. Men det fanns inga vittnen till vattenmassornas framstörtande och inget språk att berätta om dem på. I efterhand kan man läsa ut dem i bottenlagren av glaciallera i älven. En stor tappning skedde år 6923 f.Kr. Det har man fått reda på genom att räkna årsvarven i leran.
De stora issjöarnas vatten rann bort i väldiga isälvar. Sjöytorna växte igen. I dag kan mossar och myrmark långt uppåt fjällsidorna vara minnen av issjöarna.
