En öring i ekonomin
Om en halvtimme är det midnatt och åns lugnvatten ligger blanka.

Nu händer det något. Rörelse. Ljusskifte i vattnet. Ett vak. En ring av silver tonar ut och blir två, tre ringar. Vattnet rör sig trögt i ytan som vore den seg.

Det är en öring därnere. Solen står så lågt att ljuset skär genom vattnet och man ser ända ner till botten. Nu kommer han igen! Den slanka kroppen blixtrar till. Han ser vit ut. Att de är så snabba! Att de är så ljusa i det solglödgade vattnet. Nu gör han ett utfall mot betet igen.

Och så går solen ner bakom åsarna och bakom fiskarens rygg. Vattnet blir ogenomträngligt. Men han finns där. Kanske vore det bättre att stå på andra sidan. Där är det brantare. Och myrmarken ser så grön och mjuk ut. Det är alltid bättre på andra sidan.

Temperaturen har sjunkit och svädarn har dragit sig in under björklöven. Myggen är inte så mycket att bry sig om. Nu simmar en bäver över den nästan svarta ytan. Han är strimmad på skallen av vattnet som han nyss kom upp ur. Står man riktigt stilla intill ripvidesnåret märker han inte närvaron. Men nu - ett slag med svansen och ett våldsamt plask. Nu skrämde han väl allt vad fisk heter.

Men icke. Nu. Det vakar igen.

Inte kan man väl tro när man står här och åns vatten läcker in i ens trasiga stövel att både man själv och den där öringen och alla våra förehavanden är av största intresse för dem som inom den turismekonomiska kalkylens ram med hjälp av multiplikatoreffekten försöker räkna ut hur stor omsättningsvolymen kan bli.

För du står väl inte och utgör ett mörkertal där vid ån genom att inte fiska? Eller rentav genom att inte ha fiskekort? Fast det tror vi knappast. För då skulle du inte få en lugn stund när det sorlar och pratar och prasslar överallt.

Och hur är det med medföljandeeffekten? Sitter tanten och kokar kaffe? Det tror vi inte på. Tanterna är våldsamma att fiska nuförtiden.

Förr var husbehovsfisket och fisket för avsalu (nersaltad fisk) av den allra största betydelse för att människor skulle kunna leva häruppe. Nu är det fisketurismen som är viktig. Det är därför man numera beskriver fisket i termer som borde förvåna öringen om han stack upp huvudet ur det blanka vattnet: Utvecklingssatsningar. Kapacitetsutbyggnad. Produktutveckling...

Öringen är produktutvecklad av Vår Herre. Han är väl anpassad att leva i kalla och näringsfattiga vatten. Han leker i det strömmande vattnet på bäckarnas och åarnas steniga bottnar. Rödingen sattes ner i våra vatten av en givmild och experimenterande försyn redan på de stora issjöarnas tid. Att han är så gott som utrotad i Valsjön beror på människan och hennes experimentlusta. Gäddan kom in genom flottningsleden från Stor-Rössjön. Där hade inte den givmilda försynen placerat in henne i näringskedjan. Det var den näriga människan som ville ha grisfoder.

I Rengen är det fortfarande som Vår Herre i stort hade tänkt sig det. Där leker rödingen på bottnarna. Öringen har sin lek mellan Ulen och Rengen på norska sidan och i några bäckar och åar som rinner ut där. Tjärnarna kring Valsjöbyn har gamla bestånd av öring och ibland röding. Du kan få se mörk öring med fisklusens silvernitar på ryggen. Här planterar man ut fisk som först fått stå och vänja sig i kassar i Valsjön. Också i Valsjön planterar man. Men den ursprungliga Valsjööringen är en storöring som kan väga upp emot tio kilo. I båda de stora sjöarna finns det lake, i Valsjön inplanterad sik. Det finns abborre, harr och som sagt gädda.

Sjöytorna inom vårt område är sammanlagt över tvåtusentvåhundra hektar. Strömmande vatten rinner över en mil sammantaget. Flottleder, dämning, kalavverkning, bekämpningsmedel, kraftverksutbyggnad, illegalt fiske, försurning är öringens och rödingens fiender. Planerarna på Länsstyrelsens fiskeenhet är väl medvetna om vad som kan hota fiskebestånden. Därför har de föreslagit att området kring Rengen och Valsjön undantas från vattenkraftsutbyggnad och att all markanvändning som planeras i stort sker i samråd med fiskenämnden. Det föreslår också att det blir förbjudet att sprida bekämpningsmedel inom området, att minikraftverk inte får anläggas och att skyddsvegetation kring bäckar och åar inte får avverkas. Man måste samråda med fiskenämnden i all planering av arbete som innebär ingrepp i vattendragen - det kan gälla dämning, kulvertering, grävning och muddring. Stora arbetsföretag som kalavverkning, dikning, torvtäkt och hyggesplöjning bör bara få ske efter samråd med fiskenämnden.

Effektiv bevakning, fiskevård med inplantering, varsamhet vid tillståndsgivning, förbud mot inplantering av främmande öringstammar har blivit viktiga förutsättningar för fisket i våra vatten.

Men man kan inte bevaka och planera allt. Man måste lita på människor också. På deras förstånd.

Öringen vakar i ån. Solen ska snart gå upp igen. Svädarn och myggen och alla sorts flyn och fän som surrar i luften dråsar ner mot vattenytan och han snappar och snappar. Öringen vet ingenting om hoten mot sin existens. Han vet inte om vi människor är förståndiga och varsamma och har räknat ut saker och ting så bra som Vår Herre - eller nästintill. Han vet bara att om han hittar sin steniga botten med det kalla strömmande vattnet vars lukt han känner igen och om det är skyddat av ripvide och björk vid stränderna och om det är rent - då leker han.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design